Jag TITTAR inte på En unge i minuten. Men jag LYSSNAR. Från datarummet. Stort steg för mig, har bytt kanal de föregående gångerna det varit. Men nog fan kommer tårarna fast jag bara hör. Att man ska vara så känslig.
Hör hur barnmorskorna tar emot samtal från de som är på väg in och känner samma förväntan som då. De ställer frågorna man får när man är på plats, jag tycker det är svårt att svara. Jag tänker på hur sjukt mycket jag tycker om att vara på BB. Känner irritationen när de säger att de ska känna IGEN. Har lust att skrika för att de vill tvinga i mig dryck än en gång.
Å det har inte ens kommit någon bebis på tv:n än. Den känslan går ju förstås inte att beskriva, ett friskt barn på bröstet. Det går inte att förstå. Jag har någon sorts ångest över att jag kanske aldrig mer kommer att uppleva den bästa känslan som finns, jag tror det är därför jag undviker programmet.
Måste komma över det, annars slutar det ju att man får vara med i Familjen annorlunda, det är ju inte planen.
1 kommentar:
Jag vet precis hur det är. Efter den här förlossningen, gick det en dag, så känner jag att jag kan tänka mig en tredje. Då var det nån som sa, att snart kan ni vara med i familjen annorlunda ;)
Men jag kollar också på En unge i minuten och nu igår, så började jag gråta redan innan programmet kört kalrt introt! Det är ju bara så mysigt och så underbart att få vara med om att få ett barn.
Så vem vet...kanske kommer det en till i den här familjen iaf :P
Kram
Skicka en kommentar