28/9

Tänker varje kväll att jag behöver skriva av mig, men det går ju lite sämre med det. Det händer massor, men egentligen inget speciellt. Antar att det är det som kallas vardag! 

Förra veckan var det full jobbarvecka med massor att göra, å så firade vi Adam & Isak på fredagen. I helgen byttes vi av och Andreas jobbade. Ebba hade match på Jernvallen, sista fotbollen för säsongen! Släpade med mamma till Årsunda på klädbytardagar, mest som barnvakt. Trots detta bjöd hon på lunch sen :) Innan vi hastade vidare hem för Ebba skulle på kalas. När hela familjen var samlad på kvällen såg vi "Big hero 6" och skrattade en massa!!

Söndagen började med att jag och alla barnen mös i sängen, vilken lycka! Sen släpade jag med dem på loppis och sen var storbarnen på kalas på eftermiddagen! Själv höll jag på med allt möjligt stök här hemma. Mycket man ska hinna på helgerna. Men jag vet ju att efter en sån här vecka jobbar jag fyradagarsvecka och få ha långhelg. Det har inte gått så lång tid, men att jobba 75% är helt fantastiskt.

Det är ju egentligen helt galet vad mycket tid man lägger på jobbet, hur mycket man än trivs så är det ju allt värt när man får vara med barnen.

Ebba börjar bli stor, mycket kompisar & tre träningar i veckan + matcher, man måste ta tid ibland att umgås och uppmärksamma henne. Vilmer är inne i en väldans flum-fas, hopfluten, två veckor kvar sen blir han 5 år! Lova, ja hon är alltid glad, men det är mycket ljud på henne och gafflande. Tänder & förkylningar. Annars sitter hon där hon sitter, inte alls så sugen att röra sig, hihi!!

Nä nu är det Heja Sverige! Fantastiska människor!

Flyktinghjälp

Igår skänkte jag pengar, jag la också upp en bild på instagram. Jag gjorde det för att jag blev inspirerad av andra som gjort så. Kanske kan man inspirera någon själv!

Idag såg jag någon som skrivit bland annat i stil med att de som gjorde så ville visa hur bra de är & att sånt här pågår i världen hela tiden. 

Självklart!! Men ska vi låta bli nu bara för att det är som att det är "inne"?!

Ja jag kan ju ta åt mig av såna här grejer & brukar inte läsa debatter osv för jag blir tokig. Jag står för det jag gör, och jag vet ju att jag skänker pengar lite då & då. De kan alltid komma till användning och så även nu!

För bilden av den treårige pojken kommer aldrig släppa min näthinna..tittade i två timmar på rapporter  från flyktingkatastrofen igår, och pappan som berättade hur Alan, hans bror och mamman dött i hans armar och glidit iväg i vattnet. Jag grät & grät!! I mitt fall behöver jag se - det berör just mig, att se!! Jag vill inte, men måste!! Och jag hoppas fler människor i världen är lika.

Idag hade min fina familj plockat ihop leksaker och varit och lämnat till en medmänniska som startat insamling till de barn som kommer till oss i Sandviken! Jag är stolt över dem!!

Barnen som kommer hit, som tagit sig ända hit, ska väl åtminstone kunna få leka, precis lika mycket som mina egna barn!! Det är det barn gör!! 

Jag skulle kunna skriva massor men jag låter bli, jag har full förståelse för att vi alla tycker olika men att hålla på med småpettitesser i sånt här läge känns oviktigt!