♥Ville♥

Mentalt förberedde jag mig på det värsta. Jag tror att det hjälpte mig att ta beslutet.

Kunde inte koncentrera mig på annat än att tänka på Ville idag, kontrollera precis hur han betedde sig, se om det fanns tecken på att han var piggare. Försökt inbilla mig det...men han var svag i bakbenen, vinglade lite och såg apatisk ut. Ringde djursjukhuset och fick komma efter en halvtimme, mamma ställde upp och följde med som stöd & hjälp med Vilmer. Konstaterade att med största sannolikhet var det vingelsjuka. Jag hade läst lite. Vill inte se honom bli sämre, han var en katt som höll huvudet högt och så ska minnet av honom förbli!

Han var något speciellt, han hade en grym personlighet! Han flyttade in hos mig i Eskilstuna, han fick mig att inte känna mig allt för ensam där. Delvis Siames som han var tydde han sig bara till mig, han avskydde Andreas till en början när vi flyttade ihop. Men så småningom accepterades han som husse och på slutet var de bästa kompisar.

Den enda som var bättre, den som han accepterade från allra första dagen var Ebba. Han sov nästan alltid med henne i hennes säng. Vi som trodde det skulle gå illa när vi fick barn...det blev helt tvärt om. Han älskade henne!

7 år fick han bli och jag fick vara med honom tills han somnade in...jag har aldrig förr sett döden på nära håll, inte på det här viset...känslan när tjejen sa att han var borta...ja...konstig. Ångest över att jag fattat fel beslut (vilket jag vet att jag inte har). Å så alla minnen, han fick lugnande och jag fick prata med honom ensam i 10 min, vara med när de gav honom sprutan, se att hon kontrollerade hjärtat, sitta med honom i ensamhet sen, inte konstigt att tårarna rinner.

Just nu behöver jag Andreas vid min sida, han är borta till på fredag kväll...det känns som en evighet. Jag vill ha dig här nu!! Han var en del av den här familjen, precis som vi andra är och vi ska säga hej då tillsammans sen när askan kommer.

Älskade vän ♥