Dag 12 - Mina bästa vänner

Min allra bästa vän är självklart Andreas. Utan att vara blind av kärlek vet jag att han är en underbar person och han är den jag litar mest av allt på. Han vet det mesta om mig, inte allt men nästan! Även om han kan få luska länge vet jag att jag kan prata med honom om allt. Han vet hur han ska få mig på bra humör & jag skrattar och har roligt när jag är tillsammans med honom!!

Jag har turen att i min närhet få ha den mest omtänksamma människa jag träffat dessutom. Hon är allt som man vill vara, glad, genomsnäll, rolig, fin & en jättebra vän! Visserligen har vi i många år nu inte umgåtts så frekvent, men det spelar ingen roll för det är så enkelt & roligt när vi väl träffas. Hela mitt liv skulle sett annorlunda ut om det inte var för den där gången i mellanstadiet då två påskkärringar tussades ihop & fann varandra!! Glad att du finns kvar Anna, trots att jag är kass på att hälsa på fast jag säger det!

Efter gymnasiet kom världens bästa Veronica in i mitt liv. Vi jobbade ihop & började även umgås. Bodde nära varandra och var ständigt hos varandra, sov där det passade, använde varandras grejer som det passade. Kunde prata med varandra i telefon 10 ggr per dag och hade ändå inte pratat klart.....Nu hörs vi inte så ofta, det är tuffa småbarnsår, men jag vet att hon finns där. Och hon är fortfarande den enda jag kan ringa utan problem.

Jag klämmer också in Helena här, vi umgås inte dirket längre, men hon är en sån här trygghetsperson, någon som frågar & undrar & bryr sig. Och jag vet att hon finns här även om vi inte ses så ofta....

Emmy...vi nötte på varandra några år i Eskilstuna! Sen har vi väl följts åt lite grann i livet och det känns som att även om vi inte känner varandra utan & innan så har jag en fin vän där. En person jag träffar ganska ofta & som jag har lätt att prata med. Jag har roligt med henne!

Lina är den person som känner mig absolut bäst! Vi har umgåtts så mycket under många år, delat massor med upplevelser & händelser. Vår andra-familj. Det senaste året har det inte blivit så mycket...men när vi väl ses känns det som vanligt igen!

På Ebbas gympa i början av året träffade jag på en bekanting från skolåren, Angelica & hade turen att hon frågade om vi skulle ses någon dag. Under året har vi umgåtts en del...först för att barnen skulle få leka...men jag känner inte att det är argumentet längre! Det är svårt att hitta nya vänner när man är vuxen men jag känner att jag har gjort det, en väldigt omtänksam & fin person som jag blir glad av att träffa & har lätt att prata med!

Det blev nån sorts kronologisk ordning förutom Andreas då...för han dök ju upp lite mitt i, men han är ju viktigast. För förutom honom vet jag inte om jag har någon så där riktigt nära vän, en sån där riktig tjejkompis som man behöver (kan man önska sig en i present?). Jag tror det beror på att jag är världelös på att höra av mig, är så rädd att störa någon i onödan...bara för att snacka skit. Jag krånglar till det för mig med min osäkerhet.

Vi är många som befinner oss i småbarnsföräldertiden också..det ställer till det lite, man får tider & rutiner, det tar tid. Jag har under alla år haft vänner som vart nära, som jag idag saknar, men det har fallit sig naturligt att vi inte umgås mer. Vissa har jag kvar och vi hörs och ses en del vilket jag är sååå glad för, så tro inte att jag inte uppskattar er!