Oh....tidigare under året har vi upplevt en mildare variant av treårstrots.
Nu har tydligen den "riktiga" kommit, blandat med humörsvängningarna efter att Vilmer kommit.
Hon hör INGET. Hon lyssnar INTE.
HON bestämmer (förstämmer..enligt henne).
Mycket, nästan allt ska testas, trotsas...tills man går lite över gränsen.
Jag: Ebba nu är den här maten jättevarm, har nyss tagit den ur ugnen, du kommer att bränna dig om du smakar.
Ebba: Nej.
Jag: Jo
Ebba: Nej, titta då....
Å så måste hon prova....och så här är det i massa situationer (konversationen skulle nog kunna funka gällande en spisplatta i vissa lägen...som tur är har det inte hänt!). Det är ju inte så att vi säger åt henne för att vara elaka..utan för att vi vet konsekvenser av saker. Men NÄ! Hon vet allt!!
Igår fick hon ett riktigt utbrott, jag kände inte igen barnet. Skrek och bråkade och grinade och var helt galen. Vi blir arga och säger åt henne.
Sen försöker vi förklara, och när hon lugnat ner sig lyssnar hon och är sig själv igen.
Det är jobbigt när man har en till som skriker så fort man lägger honom ifrån sig.
Och ännu jobbigare är detta för Ebba. Jag förstår det. Och hur arg jag än blir på henne när hon beter sig så illa så tycker jag egentligen bara synd om henne.
Men åh va frustrerande det är att inte kunna förklara saker. För egentligen är hon ju den snällaste och goaste lilla prinsessan som finns!!!!
2 kommentarer:
Ja, det är inte lätt när det är svårt. Men jag tror att ni gör rätt - prata när det lugnat ner sig. Även om det inte verkar så, så går det nog in. Så småningom... Det märks på jobbet iaf. Även på damen hemma i viss mån. Å om situationen uppstår igen så kan man ju alltid påminna "Kommer du ihåg hur det blev sist..?" Förhoppningsvis är det övergående, men jag vet hur frustrerande det kan vara när man är uppe i det - även med ett barn.
Åh den där trotsen.. =( Ni har ju haft det lindrigt tidigare och det du beskriver nu är PRECIS så som Alvis har varit i omgångar sen hon fyllde 2.. Just nu är hon härlig men lite då och då bryter H****ET ut och hon blir som en annan (någon annans;-) ) unge, inte mitt barn. =( Hon skriker och gråter, slänger saker och ett tag spottade hon både på maten och på mig!! Vilket hon fick konsekvenser av så det gör hon inte mera. Men det är svårt, och tungt och man blir ledsen när de håller på, men som du säger det är mest synd om det stackars barnet.
Förstår att det är extra tungt för dig när du har en liten en oxå, been there..
Men du vet.. Det blir bättre. =)
Styrke kramar till er, hela familjen!
Skicka en kommentar