Flickan och kråkan

Så fort jag hör talas om den får jag en tår i ögonvrån. När jag hör den kommer det fler. För någon dom känner mig väl tror jag att det inte alls är konstigt, såna här texter är lika välskapade som en hel film i mina ögon. Som en fantastiskt berättad historia.

Jag satt häromdagen och läste min tidning en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka med en skadskjuten kråka i famn hon springer iväg genom skogen så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar hon springer på taniga ben o hon bönar och ber och hon hoppas och tror att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust o hennes kind är så flämtande röd kråkan är klumpig och kraxande svart om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet hos en skadskjuten fågel i famn hon springer mot trygghet och värme för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögon hon springer på taniga ben för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd jag skakade av rädsla och skräck för jag visste ju alldeles tydligt och klart att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka och jag är ett springande barn som tror det finns någon som kan hjälpa mig än som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet att det redan är alldeles för sent