Pull me out from inside, I am ready

Det är mörkt. Höstigt mörkt & regn. Tänkte igår när jag skulle ut på powerwalk, är det värt att frysa, frysa konstant månader i sträck? A hade gjort en brasa när jag kom hem. Känns som vi kommer behöva mycket ved i vinter, och jag kommer eventuellt inte lämna huset.

Har många känslor nu. Hämtade Ebba från innebandyn i måndags, svängde upp förbi huset i mörkret och tittade in i ett upplyst kök där det står en liten kille på en stol och lagar mat tillsammans med sin pappa. Tiden går så fort nu och om några år är den här tiden över för alltid. Hur mycket jag ser fram emot all framtid med barnen så kommer kanske vissa tillfällen aldrig tillbaka. Panikänslor.
Jag skulle vilja låsa in mig med familjen länge och bara vara nu. Hinna tänka, hinna andas. Hinna fundera ut vad jag vill ha. Just nu vet jag att jag vill ha extra timmar på dygnet.

I helgen är det mycket. Mycket jag inte kan hantera, men det ska gå. Jag får helt enkelt fixa det. Blandade känslor av fina upplevelser med prestationsångest och mindervärdeskomplex. Resultat är bara ångest och nervositet. Just nu har jag inte full kontroll heller, då är det jobbigt. Kaos i hjärna de senaste dagarna. Men när jag pratar om det lättar det tunga, ändå har jag svårt att få ur mig saker.

Ebba hade funderingar över döden när hon skulle lägga sig. Kan man inte avfärda så klart. Men just när funderingarna kommer upp vill man ju hitta det bästa att säga. Lilla hjärtat. Orolig att vi ska dö ifrån henne.