Couldn't be much more from the heart, forever trusting who we are

Det här är min resa - livet. Alla har sin egen och det går inte att jämföra med någon annan. Men visst finns det saker jag kanske känner att jag missat. Långresor till oupptäckta platser långt in i Amazonas djungel, safari på Afrikas savann, volountärhjälp, flytta till Kina bara för att lära mig en helt annan kultur & språk, meditera, vara en äkta groupie och följa ett band världen över, bli ekonomiskt oberoende, plugga allt intressant på högskolan, skaffa en karriär inom marinbiologi, arbeta med djur eller arkeologi. Allt är uppnåeligt och jag kan nog göra listan oändlig, och ju längre den blir kan man ju tänka hur liten min värld är. Men den är rik. Jag har framtid och förutsättningar men jag känner inte att jag måste sträva någonstans. Visst är jag avundsjuk och missnöjd ibland. Jag gnäller över vardagen och tycker att allt ser lika ut, skjutsa hit & dit, laga mat, tvätta, städa, natta osv osv. Men det är det jag valt och det är det jag vill. På riktigt, inget jag gjort för "att man ska". 

Första 3-4 månadernas pina. Till 20 minunter av något obeskrivligt. Tre gånger har jag fått äran, jag är lyckligt lottad att det gått som vi tänkt. Önskar jag fick vara med om ul mer mer mer, vilken grej det är. Man kan älska någon man aldrig har  träffat! 

Liten suger på tummen <3

Sen kommer en lång sträcka på resan, månader av smärta, obehag, funderingar, okontrollerbara känslor och längtan. Allt det här avslutas ju självklart med den största smärtan, men den är snart bortglömd, den är som en liten parantes. För sedan har man ett nytt liv att bekymra sig om, fundera över och ta hand om. Någon att lägga alla känslor på, någon man sedan får följa och beskydda förhoppningsvis för alltid. Små människor som blir egna individer! Individer man ska oroa sig över och glädjas åt. För det går inte att förklara hur sjukt spännande det är med en fotbollsmatch för sjuåringar, hur häftigt det känns när man hör att barnet helt plötsligt läser, när barnet bestämmer sig för saker och fattar egna, starka beslut! Alla suckar och kommer ihåg hur jobbigt det var med blöjor och välling och bolibompa osv osv, men snart är den stunden över och den kommer inte igen! Mina drömresor kan jag göra sen, och vill jag läsa en kurs hinner jag nog, och blir jag inte ekonomiskt oberoende så gör det inget, jag har klarat mig bra i 33 år. 

Men den här lilla resan jag valt den kan jag inte styra över när den ska hända, det fick bli nu, jag kan inte vänta. Jag vill bara säga att jag valt detta och understryka att kommentaren: var det ett misstag??! är onödig. Alla lever inte lika och bestämmer sig för olika och det får man acceptera utan att fundera så mycket över hur andra vill ha det. Jag vill inte höra det om misstag igen, vi har sen vi träffades för 10 år sedan sagt att vi vill ha tre barn och att sedan ha den förmånen att få som man vill är bara ren lycka! Vi är lyckliga och barnen är lyckliga över att bebisen ska komma!!

Mellan <3

Stor <3

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- "En del kvinnor blir mer inåtvända och intresset för omvärlden minskar. Detta beror på att barnet i magen nu upplevs alltmer som en individ och dina tankar, fantasier och önskningar allt oftare rör sig kring barnet". En bra beskrivning. Vid en viss tidpunkt typ efter v. 20 händer tydligen detta, hjärnan blir helt lost. Jag litar inte ett dugg på mig själv och skulle kunna göra de mest konstiga sakerna. Har hänt tidigare och kommer hända igen, det har redan börjat. Det är så sjukt skönt att vara så här flummig, slippa kontrollbehovet. Men det är lång bit kvar och risken att jag glömmer födelsedagar, möten, bilnycklar osv osv är stor. Ex. jag skulle hämta ut paket och gav henne i kassan mitt kontokort. Hon förstod inget & jag förstod inget tills hon förklarade att det var leg hon ville ha.....ja..som alla andra gånger, men kopplingen är liksom bruten för mig.