10/2

Jag har bara en dålig känsla av skridskor, jag har nog aldrig gillat det. Eller kanske jag gjorde det i lågstadiet? Än i dag förstår jag absolut inte vitsen med det, inte varför man måste ha skridskor & varför man måste ha det som en del av gympan. Men var på promenad nu och gick förbi skolan när Ebba hade gympa, ca 20 glada barn som tokåkte runt och ramlade och bara hade skoj!!! Så det finns väl en vits med det ändå...

Hoppas D-vitaminer bara hoppade på mig under promenaden för jag behöver piggas upp, nu är mitt psyke på väg ner igen...

Skulle behöva en hobbypsykolog, visserligen är A och jag på samma nivå när det gäller den här grejen men jag har lust att skrika till hela världen att öppna ögonen och se hur det ligger till. Hur kan man vara så okänslig och förringa andra människor så??! Man måste väl ändå reflektera över vad man säger till andra människor!!? Fast skönt att det sägs rätt ut än bakom ryggen...

Så här ligger det till iaf:

I vår familj prioriterar vi insidan, självklart är utsidan viktig och vi försöker hålla oss rena & hela. Men små skavanker förekommer ju & speciellt nu när vi håller på lär oss en ny vardag, tid & ork räcker inte till nu! Jag uppskattar alltid om man vill påpeka fel och brister vi har på insidan, där vi kan lära oss något nytt! Men har någon problem med vår utsida tror jag faktiskt det är dags att se till sin egen insida.

Har man problem med oss kanske det finns andra människor som är bättre att umgås med?